Fred handlar om att stötta goda insatser

Mitt bidrag till metodboken Mosquito Methods som ges ut av CISV Sweden.

Mitt första minne som barn är från när jag satt på en buss i den arabiska öknen på väg till skolområdet där min syster fick sin skolundervisning. Nu äntligen skulle jag få följa med till skolan, tänkte jag. Väl på plats ersattes min förväntan mot en besvikelse – skolan var inte riktigt som jag hade föreställt mig. Klassrummen var husvagnar och lärarna var stränga. När jag fick bevittna hur elever tog emot slag på fingrarna för att de inte hade klippt naglarna så förändrades allt. Att någon tar sig friheten att gör så upprörde mig. Det var denna dag som rättviseprincipen skulle slå rot i mitt hjärta. Att barn blir slagna kändes helt enkelt inte rätt. Eftersom jag kommer från en familj med ett politiskt engagemang och som hade en ledande roll inom oppositionen mot Saddam Hussein var det något som också hade följt mig mig genom livet. Rättvisa, demokrati och frihet – värdeord som jag hårt vill värna om.

Under mina tonår hamnade jag i en identitetskris men började också att ställa mig existensiella frågor  – vem är jag, vem vill jag vara och varför finns vi här? Svaren trillade fram allteftersom under en bilresa genom Europa till Syrien.  För mig blev religionen och synen på världsmedborgarskapet snabbt en drivkraft. Det var där som jag började att bygga upp min person. Länge hade jag drömt om att få jobba med freds-, rättvise- och säkerhetsfrågor utifrån min religiösa identitet. På den tiden fanns det bara kristna organisationer som var etablerade. Erikshjälpen, Kristna Fredsrörelsen och andra liknande föreningar gjorde mig uppriktigt avundsjuk.

Tiden gick. Jag blev antagen till universitet och flyttade hemifrån. I samband med flytten till Stockholm skulle jag också komma att bli aktiv i det muslimska civilsamhället. Mitt sökande skulle äntligen löna sig. Min delaktighet i ett nystartat projekt, Fredsagenterna, med syfte att engagera ungdomar i fredsfrågor utifrån sin svenskmuslimska identitet skulle komma att förändra mitt liv. Jag började att engagera mig i inkludering- och medlemsfrågor i en förening som ännu bara var 4 månader gammal. Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa, Sveriges första muslimska fredsrörelse, resultatet av fredsprojektet. Några månader senare blev jag vald till förbundssekreterare i organisationen. Vårt arbete präglades av en syn om att fred handlade om att stötta goda insatser oavsett var vi befinner oss; skolan, jobbet eller privat i mötet med vänner, familj och bekanta. Vi ville stärka individer och deras förmåga att bidra till samhället och finna en inre frid.

Trots människors lika värde så bemöts vi olika av ett samhälle som ger vissa fördelar över andra beroende på en överflödig rangordning av egenskaper såsom kön, etnicitet och religion. Strukturella problem som dessa innebär att diskriminering, hatbrott och rasism utgör en verklighet för många.

Förekomsten av svåra problem innebär inte att de är bortom lösningar. Jag tror på människans handlingskraft. Fred är inte endast avsaknaden av våld och krig. Trygghet, säkerhet och harmonisk samlevnad är något som vi behöver uppmuntra till kontinuerligt. I koranen står det att förändring börjar på individnivå – förändrar man sin egen attityd – så bidrar det aktivt till att påverka det runtomkring. Många kan tro att det är dem själva det är fel på, ovetandes att stereotypa uppfattningar påverkar den egna självbilden. Min ambition var att bistå människor som sökte sig till organisationen med att stärka sina känslor av egenmakt och arbeta för att öka deras medvetenhet om sina inre ledaregenskaper.

Idag arbetar jag som strateg och politisk rådgivare till miljöpartiets landstingsråd i Stockholm läns landsting. Dessa korridorer är många kliv bortom maktlösheten som jag kände den där dagen på min systers skola i flyktinglägret. En aktuell händelse fick mig att bli påmind om varför mitt arbete fortsätter att vara personligt och inte bara professionellt. När jag skulle in till min arbetsplats under en strategihelg så blev jag tillfrågad av vakten, “ska du upp och städa eller?”. Att klättra uppför samhällsstegen må stärka individen, men vissa utmaningar  bottnar i en verklighet som är djupare än det som enskilda individer kan rå på. Vissa utmaningar behöver bearbetas på samhällsnivå. Bilden av muslimska kvinnor och de yrken de kan ha är snäv. Det är inte att det skulle vara dåligt att arbeta som lokalvårdare eller att vakten skulle ha menat något illa mot mig som person. Däremot så upplever jag att det är ett problem att bilden av muslimska kvinnor är onyanserad. Det är en bild som präglas av en stereotyp uppfattning om vad vi kan, vad vi gör och vad vi har förmåga att åstadkomma.

Det mest tillfredsställande som finns är att se en annan människa växa och finna frid i sig själv. Låt oss därför undvika att vara ett hinder för någons utveckling, men också ta ansvar för våra avtryck på omgivningen. Tillsammans kan vi uppnå mer än vi tror. Framtidens garn spinns ur våra gemensamma tankar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s