Möten som fastnar i minnet

Tänker idag på mitt fältarbete med Läkare utan gränser i norra Lesbos under våren tidigare i år. Jag tänker speciellt mycket på en familj. Familjen jag träffade var från Haleb, just då fick jag träffa mamman och hennes fem barn. Vi började konversationen med att hon frågade om det var möjligt att be någonstans. När hon fått hjälp med det började vi småprata. Hennes man är i Tyskland och hon är på väg för att möta upp honom. 

Efter en stund lägger jag märke till att hennes ettåring bär på trasiga skor. Jag frågar min kollega om hon kan få ett par skor till barnet. Barnen samlas omkring mig. Jag pratar med dem och frågar hur de mår, om de vet var vi är och om de vill se på kartan vart vi befinner oss. Alla tittar nyfiket. Jag pekar var Turkiet är och hur de korsat havet. Vägen med båten var mycket svår ”Men jag var tvungen” säger mamman till mig. Hon vill veta hur hon kan ta sig vidare. Jag säger att de får ta ett steg i taget. Att de är här nu och att de ska passa på att vila och återhämta sig så mycket de bara kan.

Nu snart ett halvår senare undrar jag var de är. Hur det gick för mamman och barnen. Kom de fram till sin pappa i Tyskland? Ibland är ovissheten svår. Men än svårare måste det vara för familjen som tvingas genomgå allt detta. 

Läkare utan gränsers transit-camp i Mandamados 9/3-2016