Hur forskning inom psykoterapi fältet ska bedrivas är ett omdiskuterat ämne. Debatten kring psykoterapi-inriktning är idag polariserad,särskilt i Sverige. Att psykoterapi är effektivt vid depression, ångest och andra psykiska besvär är något som de allra flesta är eniga om. Det finns omfattande litteratur och forskning som konstaterat att personer som blivit erbjudna psykoterapeutisk behandling (i samband med olika psykiska tillstånd och oberoende av psykoterapeutisk behandlingsinriktning) blir hjälpta och mår bättre, än personer med liknande tillstånd som står utan psykologisk behandling (Lambert, 2013). I Sverige kan kontroversen ligga bland hur psykoterapiforskning ska bedrivas, vilken behandlingsmetod som lämpar sig bäst för olika psykiska sjukdomstillstånd och för vem. Ska ensidigt KBT erbjudas inom hälso- och sjukvården i Sverige? Eller ska satsningen även inkludera terapiformer av psykodynamisk tradition? Vad som är verksamt i psykoterapi är en mycket relevant fråga.
Socialstyrelsen nya riktlinjer för behandling av depression och ångest (2017) har väckt mycket kritik runt om i landet. I Dagens nyheter (170114), skriver sjutton nordiska forskare med internationella och nationella perspektiv på forskningsläget en kritisk debattartikel. De lyfter upp forskningsmässiga problem med randomiserade studier och menar på att det behövs olika former av behandlingsinsatser beroende på symtom och individ. Kritiken består främst av att socialstyrelsen ensidigt lyfter fram KBT och blundar för forskning som visat att “flera systematiska och genomtänkta behandlingar ger effekt för en stor del av patienterna men olika patienter med samma diagnos kan föredra och ta till sig olika sorters behandling”. Forskarna som undertecknat debattartikeln menar att en konsekvens av ensidigheten är att det kommer påverka utbildningar av psykologer och psykoterapeuter, och vilken inriktning de väljer. Vilket kommer resultera i en radikal förändring i synen på psykoterapiutbildning, och ett mindre utbud av behandlingar för människor som söker sig till hälso- och sjukvården. Fonagy & Roth (2005) skriver i What works for whom? A critical review of psychotherapy om komplexiteten med att myndigheter och nationella riktlinjer ensidigt använder generaliseringar från meta-analyser (som uppfyller EST-kriterium) för att bestämma vilka terapimetoder som ska användas i den allmänna sjukvården. De hävdar att denna inriktning av psykoterapiforskning har använts för att driva politik för att få beslutsfattare att ta beslut om kliniska och kostnadseffektiva förslag, som även uppfyller evidenskriterier. Detta är något som givetvis kan väcka en rad olika frågeställningar.
Professor Anthony Bateman, grundare och forskare inom mentaliseringsbaserad terapi, berättar vid ett arbetsplatsbesök på Personlighetsprogrammet, i Huddinge 190228, om vikten av att utgå från common factors i den eklektiska behandlingsmetoden structured clinical management (översatt till strukturerad klinisk behandling); som Bateman tillsammans med DBT-terapeuten Roy Krawtiz tagit fram för behandling av personer med borderline/EIPS (2013). Han menar på att ‘Common factors’ är det som gör om behandlingsresultatet blir framgångsrikt eller inte, därför sätts ingen större vikt på tex vilken psykoterapeutisk tradition behandlaren har i samband med exempelvis rekrytering; så länge det finns förutsättningar att skapa ett emotionellt band mellan terapeut och patient, att behandlingsstrukturen är tydlig och respekteras både i gruppterapin och individuellt. Finns det tillit, allians och tilltro till den terapeutiska metoden finns det goda möjligheter att behandla patienter som söker hjälp.
Evidens är ett annat begrepp som är omdiskuterat inom samtliga forskningsfält. I psykoterapeutiskt forskningssammanhang är definitionen följande, enligt Lars-Gunnar Lundh & Artur Nilsson (2018): En medveten och systematisk strävan att bygga den behandling som ges på bästa möjliga vetenskapliga grund – något som sedan länge har stöd till exempel i svensk lagstiftning. Författarna skriver vidare att det samtidigt är orealistiskt att kräva att all psykologisk behandling ska vara evidensbaserad. De menar att det finns många behandlingar som inte har evidens ännu, och att det vore orimligt att underlåta människor behandlingar av den anledningen. Ett annat perspektiv de lyfter upp är att forskningen i allmänhet enbart belyser att en viss behandlingsmetod är effektiv för en viss andel av de patienter som lider av en viss problematik, och på många områden finns det flera olika metoder som visar ungefär samma procentuella andel förbättrande. Således innebär det att den forskningsmässiga evidensen inte talar om hur mycket enskilda individer kan förväntas dra nytta av behandlingsmetoden. Därför kan det vara av vikt att vara observant gentemot evidensbegreppet och beakta ett kritiskt förhållningssätt. Fredrik Falkenström (2017) studerade tillsammans med kollegor effekterna av psykoterapier och rådgivning på två sjukhus i Nairobi, Kenya, och påpekar inledningsvis med att de terapeutiska modellerna i Kenya är av eklektisk karaktär med flertal inslag; och framförallt att det behövs mer forskning men att brist på evidens inte betyder att det inte finns någon effekt. Författarna kunde konstatera att “empirisk imperialism” var en riskfaktor när västerländska forskare ska utvärdera eller utveckla psykologiska behandlingar utanför den västerländska kontexten; att påtvinga lokala praktiker teorier och metoder som utvecklats i västerländska kulturer trots att det saknas kulturspecifik evidens på effektivitet beskrivs vara problematiskt.
Psykoterapiforskningens nuvarande tillstånd kan vara svårt att förstå. Att genomföra meta-analyser och systematiska forskningsöversikter för vilka metoder har varit viktigt för att ta reda på om behandlingsmetoderna har någon effekt. Personligen anser jag att processforskning som utforskar de processer och mekanismer som blir verksamt i terapierna som en väg framåt. Att forskare med olika inriktningar gör gemensamma projekt likt Anthony Bateman och Roy Krawitz kan vara något som för oss bort från den konfliktfyllda debatten och istället rikta fokus på forskning som hjälper de människor vi möter inom vården.
Referenser
Bateman, Anthony. (190228). Personlig kommunikation, PS-programmet, Huddinge.
Bateman, A., & Krawitz, R. (2013). Borderline: An evidence-based guide for generalist mental health professionals. Oxford University Press: England.
Falkenström, F. (190215). Föreläsning: Psykoterapiforskning. Linköpings universitet.
Falkenström, F., Gee, M. D., Kuria, M. W., Othieno, C. J., & Kumar, M. (2017). Improving the effectiveness of psychotherapy in two public hospitals in Nairobi. BJPsych international, 14(3), 64-66.
Fonagy, P. & Roth, A. (2005). What works for whom? A critical review of psychotherapy (2nd edition.). New York: The Guilford Press.
Lambert, M. J. (2013). Bergin and Garfields’s Handbook of Psychotherapy and Behavior Change (6th edition.) New York: Wiley.
Lundh, L-G. & Nilsson, A., (2018). Psykologin som vetenskap. Vetenskapliga och forskningsmetodologiska grunder. Lund: Studentlitteratur AB.
Anwahr Athahb 
Kommentera