Berörd efter ett samtal jag hade med en kille idag. Han kom till Sverige som ensamkommande barn för några år sedan. Nu hemlös och ingenstans att vända sig, utan utbildning utan jobb.
-Vi flyr från människor som dödar varandra med pistoler och bomber, så kommer vi hit och de dödar oss långsamt genom att döda våra känslor, säger han.
Han är inte ensam, minst åtta i hans bekantskap har varken framtidstro och bär på en känsla av att de inte passar in i samhället, inte får en chans. Deras röst är viktig och fler behöver höra dessa berättelser. Många ungdomar som kommer hit har varit med om många trauman under barndomen som de inte haft möjlighet att bearbeta. Utöver det också många krav och förväntningar som nästintill kväver dem. Från alla kant och håll. Tilliten till svenska myndigheter och organisationer är nästan obefintlig.
Jag är verkligen djupt bekymrad över situationen för dessa ungdomar, som i kombination med att ha erfarenhet av krig, förtryck och att vara på flykt samtidigt som de tvingas tacklas med känslan av utanförskap och oduglighet.
Jag frågade om jag fick citera honom och skriva om samtalet innan jag la upp detta. Personen i fråga är nu i 20-årsåldern
Bilden togs i början av 90-talet. Eftersom jag självfallet inte kan lägga bild på personen jag talade med blev det en på mig, mina syskon och andra barn i flyktinglägret där vi tillbringade våra första år som barn. Min väg in i det svenska samhället har varit annorlunda jämfört med flera av de ungdomar jag möter. Går inte att jämföra. Men jag vet att det går att förändra. Det kan ta ta tid, det kräver mycket tårar och mycket slit. Men med jävlaranamma, hårt arbete och rätt människor i sin närhet så är det möjligt. Samtidigt är det ett strukturellt problem när något så basalt som trygghet utbildning jobb och bostad för alla inte är en självklarhet, och något som behöver åtgärdas på högre nivå genom större insatser.
