Igår såg jag dokumentären om Tim Bergling aka Avicii. Jag skulle inte säga att jag var ett Avicii-fan. Första gången jag kom i kontakt med hans musik var via Aron som är son till en god vän till mig. Det jag slås av under dokumentären är hur personen Tim försvann på vägen, men också hans brutala ärlighet. Han var tydlig med hur han mådde, han dolde det inte och det gick inte att undkomma att livsstilen var något som tärde på honom. Han sa som det var och han visade sin djupaste sårbarhet. Tim sa att han hade ångest, han uttryckte sin psykiska ohälsa, pratade om sina mediciner, han ansträngde sig för att må bättre. Trots det var min upplevelse att det ändå fanns människor i hans omgivning som inte riktigt tog det han sa på allvar.
För många som blir utbrända och som lever i psykisk stress kan vägen tillbaka ta flera år. Det tar tid att återhämta sig. Det var en artist i dokumentären som sa något i stil med att det finns så höga förväntningar om att vi människor ska fungera som maskiner, men vi är ju inte det. Vi är ju människor oavsett position och profession. Jag tror inte att det räcker med att bara uppmuntra fler att snacka om psykisk ohälsa, vi måste också ta det på allvar när någon i vår närhet uttrycker att den upplever stress, mår dåligt eller behöver en paus. Uppmuntra till professionell hjälp och finnas där på riktigt. För varför ska det behöva gå så långt att sjukdomen tar livet på personen i fråga.
En annan lärdom som vi måste ta med oss är att vi behöver förstå signalerna bättre. Om vi tittar på Tims instagram ser det till yttre ut som att han har det väldigt bra. Att han mår bättre, har planer och han skriver om sådant som inte för läsarnas tankar riktad till att han några månader senare planerat sin död. Även om vi i nuläget inte vet hur det gått till i detalj, vi har ingen aning om det var planerat, men ett kännetecken när det gäller just personer som bestämt sig att ta livet av sig, är att de just helt plötsligt mår mycket bättre – de har bestämt sig och funnit ro i sitt beslut. Därför behöver vi vara extra vaksamma, inte paranoida så klart, men ändå ta till oss modet och våga ställa de där obehagliga men också nyfikna frågorna. Efter att en person begått sucid är det en fruktansvärd smärta som anhöriga måste bära. Smärtan försvinner inte, den överförs till de som är kvar.
Mår du dåligt och har planer på att ta ditt liv? Eller är du anhörig och inte vet vad du ska göra? Läs mer: Här kan du få hjälp.
Anwahr Athahb 
Kommentera